-Mamma kan jag få leka med … idag?
-Mamma kan jag få baka?
-Mamma kan du hämta ett äpple?
-Mamma kan inte vi åka till badhuset?
-Mamma, mamma, mamma …
Att aldrig räcka till. Att aldrig kunna ge barnen det som de önskar. Detta kan vara enormt stressande även om man inte har en utmattad hjärna. Har man en utmattad hjärna kan varje fråga vara som att bestiga ett högt berg. Varje gång jag behöver säga nej, jag orkar inte, det fungerar inte för mamma idag så känns det som om någon borrar in en stor tagg i hjärtat. Många gånger gör jag saker i alla fall för att slippa säga nej men det blir på bekostnad av mig själv. Bra eller dåligt men taggen gör så ont där den sitter!
Sjukskriven kan man vara från sitt jobb och delvis från sin egen del av livet men man kan aldrig bli sjukskriven från sin familj och allt vad det innebär att vara fru till en man och ha tre barn med olika behov och önskemål. Min man och mina tre barn fortsätter i samma tempo med sina liv som innan jag blev sjuk. Det är skola, jobb och fritidsaktiviteter. Utöver det vill barnen leka med sina kompisar. Därefter ska det lagas mat, plockas undan, duschas, läsas läxor, tvättas kläder… Ja, vardagssysslorna tar aldrig slut. Inte nog med det för livet har även sina toppar och dalar som att bilen går i sönder och den måste lagas eller att pengarna inte räcker månaden ut. Min känsla är att jag sitter i en för trång stålbur och livet utanför kör som på autobahn med ett ljud som får hjärnan att vilja explodera.
Vid ett tillfälle uttryckte ett av mina barn på ett ganska anklagande sätt (min upplevelse) inför en kompis förälder:
-Varför kan aldrig vi vara hemma under loven? Du är ju hemma jämt! Det är taskigt tycker jag…
Det var länge sedan jag blev så sårad och ledsen. Fast att jag vet att hon sa det utifrån ett barns perspektiv och att hon aldrig menade att såra mig så gjorde det så våldsamt ont. Ont på ett sätt som inte går att beskriva eftersom jag omöjligen skulle klara av att göra det hon önskar. Jag klarar inte ens av att ha min egna barn hemma!
Att aldrig räcka till är nog en mammas vardag. Man räcker nog aldrig till ens barns alla önskemål. Det är inte meningen heller. Men med en utmattad hjärna så räcker man inte ens till till det som är själva grunden i en mammabarn relation. Mina barn har fått acceptera att jag inte kan laga mat alla dagar eller hjälpa till med läxan eller att ens komma upp och säga god natt ibland. Samtidigt så tror jag att vi som familj har lärt oss att inte ta allt för givet utan att det gäller att vi är flexibla och accepterar olika situationer som vår vardag.
Jag tror på att våga vara öppen mot sina barn. Våga prata med barnen om varför och vad det är som gör att deras förälder inte klarar av vissa saker just nu. Barn förstår mer än vad vi tror och kan man skapa en gemensam plattform för familjens situation så tror jag på större vinst i slutändan. Viktigt är också att barnen är helt på det klara med att det inte är deras fel eller att det beror på dem. Därför tror jag på en öppen dialog och ärlighet.
Ta vara på varandra! Visa kärlek!!!
Kram Anna
Boosgård 