Hall uppe · Mot målet · Sovrummet · Tankar

Jag är sämst på att vila!!!

img_0048

Jag är fullständig oförmögen att vila. Hela mitt liv har gått ut på att ständig göra något och gärna göra många saker samtidigt. Eller rättare sagt så kan jag inte göra flera saker samtidigt utan jag tror mig kunna det. När jag borstar tänderna kan jag inte bara borsta tänderna utan börjar plocka ur tvättmaskinen samtidigt eller borstar någons hår eller plockar undan osv. Ibland gör jag så många saker samtidigt att jag helt glömmer bort vad jag egentligen skulle göra.

När jag går på mina promenader kan jag ibland få panik över tystnaden eller rättare sagt bruset inuti mitt huvud att jag måste lyssna på något annat under tiden jag går. Exempelvis musik eller olika poddar. Har jag inget jag känner för att lyssna på så måste jag ringa och prata med någon. Jag har svårt för att bara gå.

Jag får panik när jag inte har något att göra. Känner mig rastlös och orolig. Samtidigt får jag ett gräsligt dåligt samvete och känner mig fullständigt oduglig när jag inte har gjort något ”nyttigt” under en hel dag.

Jag får träna varje dag på att vila. Våga koppla bort allt och bara sitta och gör ingenting. Ta bort bruset runt mig. Våga lyssna på tystnaden, känna efter hur min kropp arbetar utan att jag arbetar med min kropp och bara vara en stund.

img_1897

Jag har konstaterat att just vila fanns inte i mitt förra liv. Att arbeta som lärare med ett ständigt inflöde av saker som skulle göras samt i kombination av att vara trebarns mamma resulterade i att jag ständigt gjorde fler och fler saker samtidigt. Ingenting blev helt klart utan allting blev lite halvfärdigt gjort. Varje kväll gick jag och lade mig med en malande klump i magen över att jag inte han med allt jag ville göra och allt jag var tvungen att göra. Varje morgon vaknade jag med samma klump i magen. Jag kände mig som en jonglör med flera bollar i luften. Till en början var det utvecklande och roligt men ju fler bollar som skulle in i systemet desto svårare blev det att hålla dem i rörelse och till sist tappade jag samtliga bollar inklusive den bollen som var mig själv.

img_1904

Många gånger intalar jag mig att det är min personlighet som gör att jag inte klarar av att vila. Jag är helt enkelt en som gör saker. Men ju mer jag lärt känna mig själv så inser jag att jag behöver vila. Vid varje sak jag gör så behöver jag inplanerad paus och vila. Eftersom att jag är den jag är och vet att jag går igång på att göra saker så har jag fått träna intensivt på att strikt planera in vila och paus. I min kalender har jag skrivit in vilka veckor som jag har PMDS till exempel. Helgerna under dessa veckor är ”hemmahelger” vilket innebär att vi inte tar emot besökare som stanna över hela helgen utan dessa helger är till för vila, pyssel hemma och spontanumgänge med våra vänner. Om jag har många saker som ska göras en dag planerar jag alltid in en tom dag efter för att jag ska ha möjlighet för återhämtning. Även en strikt uppdelning av vardagssysslorna i hemmet gör att jag har lättare att finna vila. Detta har verkligen inte varit självklart för mig och jag är inte färdig i min lärprocess. Det är en enorm frustration att inte orka vara igång som förr. Varje dag måste jag utvärdera mig själv och därefter finputsa på min framtida planering för att få livet i en bättre balans. Varje dag får jag lära mig att acceptera att mitt liv ser ut så här just nu och låta min kropps signaler styra mig.

Vad är vila för dig? Hur får du vila?

Ta hand om varandra!

Kram Anna

Hall uppe · Renovering

Att vara klar med något!

img_8786

Längtan efter att få göra precis som man vill och få bestämma själv var så stor när vi köpte vårt hus. Vi var lyriska och hade stora planer för hur vi ville att det skulle bli. Lite väl bortom kan man kanske tycka att vi hade men detta är ändå vårt första egna hus så självklart var drömmarna och visionerna stora.

En dröm som vi försöker förverkliga så gott det går med våra förutsättningar är att ta fram det gamla och försöka bevara det som går att bevara. Vi vill ha ett hus som andas den tidsepok som det faktiskt är byggt i. Vi har letat efter bilder på hur det en gång har sett ut och vi har även letat efter inspiration på hur det kunde se ut i sådana här hus på 20-30-talet.

När vi flyttade in började vi med ovanvåningen eller rättare sagt så började vi med flickornas rum. Vår stora tjej tyckte det var jobbit att flytta så därför ville vi att hon skulle få komma till ro i sitt nya rum så fort som möjligt. Därefter satte vi igång med hallen på ovanvåningen. Vi rev alla ytskikt och hittade då både originalgolv och originaltak. Dessvärre hade man på 60-talet dragit om all el och även dragit in elvärme så det var som ett spindelnät i hela taket och man hade gjort hål lite var stans. Vi har därför lappat och lagat överallt samt letat reda på pärlspont i rätt dimensioner så att vi har så gott det går kunnat få tillbaka det till hur det en gång sett ut.

img_9340

Att vi är grymt duktiga på att starta upp projekt är helt sant men att avsluta dem… Nä, det är vi inte så bra på. Så lister har vi inte haft i hallen på flera år. När jag i våras behövde komma igång och få en meningsfull syssla att göra när jag var hemma så bad jag min man att han skulle sätta upp listerna så att jag kunde måla dem. Eller rättare sagt så sa jag till honom att om han sätter upp listerna nu så blir de målade annars blir det aldrig gjort eller så får han måla dem själv. Han fick eld i baken och helt plötsligt var listerna uppe, fogade, slipade och redo för målning. Så mitt terapiarbete i våras var att med lugn musik i öronen måla alla lister i hallen. Jag älskar att måla så för mig var det en positiv syssla och en syssla som gav mig en känsla av att jag trots allt gjorde någon nytta.

img_9352

Nu kan vi äntligen säga att hallen och ovanvåningen är helt klar för denna gången. Här kommer vi inte att göra något mer innan vi har gått igenom nedervåningen. Punkt slut! Framöver kommer jag att visa renoveringen av badrummet samt hur barnens rum ser ut.

Här uppe är en av mina favoritplatser i hela huset. Här vilar ett lugn i detta rummet och jag kan nästan höra ljudet av Johan och Olga Boo som en gång hade detta som sitt kök på ålderns höst. Johan Boo hette mannen som på tidigt 1900-tal byggde detta hus som vi idag förvaltar. Tittar man ut genom fönstret så ser man det jag älskar allra mest med platsen där vi bor. Vår väg som leder upp mot huset! Jag vet inte vad i vägen som gör mig lugn men den får mig att helt känna mig avslappnad och tillfreds. Den leder mig hem!

Ta hand om varandra och njut av den vackra hösten!

Kram Anna