-Mamma kan jag få leka med … idag?

-Mamma kan jag få baka?

-Mamma kan du hämta ett äpple?

-Mamma kan inte vi åka till badhuset?

-Mamma, mamma, mamma …

Att aldrig räcka till. Att aldrig kunna ge barnen det som de önskar. Detta kan vara enormt stressande även om man inte har en utmattad hjärna. Har man en utmattad hjärna kan varje fråga vara som att bestiga ett högt berg. Varje gång jag behöver säga nej, jag orkar inte, det fungerar inte för mamma idag så känns det som om någon borrar in en stor tagg i hjärtat. Många gånger gör jag saker i alla fall för att slippa säga nej men det blir på bekostnad av mig själv. Bra eller dåligt men taggen gör så ont där den sitter!

 

Sjukskriven kan man vara från sitt jobb och delvis från sin egen del av livet men man kan aldrig bli sjukskriven från sin familj och allt vad det innebär att vara fru till en man och ha tre barn med olika behov och önskemål. Min man och mina tre barn fortsätter i samma tempo med sina liv som innan jag blev sjuk. Det är skola, jobb och fritidsaktiviteter. Utöver det vill barnen leka med sina kompisar. Därefter ska det lagas mat, plockas undan, duschas, läsas läxor, tvättas kläder… Ja, vardagssysslorna tar aldrig slut. Inte nog med det för livet har även sina toppar och dalar som att bilen går i sönder och den måste lagas eller att pengarna inte räcker månaden ut. Min känsla är att jag sitter i en för trång stålbur och livet utanför kör som på autobahn med ett ljud som får hjärnan att vilja explodera.

Vid ett tillfälle uttryckte ett av mina barn på ett ganska anklagande sätt (min upplevelse) inför en kompis förälder:

-Varför kan aldrig vi vara hemma under loven? Du är ju hemma jämt! Det är taskigt tycker jag…

Det var länge sedan jag blev så sårad och ledsen. Fast att jag vet att hon sa det utifrån ett barns perspektiv och att hon aldrig menade att såra mig så gjorde det så våldsamt ont. Ont på ett sätt som inte går att beskriva eftersom jag omöjligen skulle klara av att göra det hon önskar. Jag klarar inte ens av att ha min egna barn hemma!

Att aldrig räcka till är nog en mammas vardag. Man räcker nog aldrig till ens barns alla önskemål. Det är inte meningen heller. Men med en utmattad hjärna så räcker man inte ens till till det som är själva grunden i en mammabarn relation. Mina barn har fått acceptera att jag inte kan laga mat alla dagar eller hjälpa till med läxan eller att ens komma upp och säga god natt ibland. Samtidigt så tror jag att vi som familj har lärt oss att inte ta allt för givet utan att det gäller att vi är flexibla och accepterar olika situationer som vår vardag.

Jag tror på att våga vara öppen mot sina barn. Våga prata med barnen om varför och vad det är som gör att deras förälder inte klarar av vissa saker just nu. Barn förstår mer än vad vi tror och kan man skapa en gemensam plattform för familjens situation så tror jag på större vinst i slutändan. Viktigt är också att barnen är helt på det klara med att det inte är deras fel eller att det beror på dem. Därför tror jag på en öppen dialog och ärlighet.

Ta vara på varandra! Visa kärlek!!!

Kram Anna

 

 

Att möta sin rädsla är inte lätt! Hela kroppen skriker spring!!! Men jag måste stå kvar. Jag måste ta mig igenom den för att kunna resa mig igen. För att kunna bli hel.

Kroppen skakar. Jag svettas men fryser samtidigt. Oron biter sig fast i min kropp likt en klo som inte vill släppa. Bröstet känns tungt och det blir svårt att andas.

Jag måste!

Jag har ”ramlat av hästen” och gjort mig mycket illa men det enda sättet att komma över smärtan är att ”ta mig upp på hästryggen” igen. Detta för att avgöra om jag verkligen någonsin mer vill ”rida”. En liknelse som förklarar precis min känsla inför det som stundar. Men man ska veta att det krävs hjälp, förståelse och vägledning. Detta är inget man gör ensam.

Snart! Snart är det dags för mig att ”stiga upp på hästryggen” igen. Jag SKA klara att komma upp! Därefter får vi se om jag fortsätter att ”rida” eller hoppar av och väljer något annat att göra. Tiden får avgöra och utvisa vilken väg som är min.

Ta hand om varandra!

Kram Anna

När jag är ensam är allt så enkelt. Jag behöver inte tänka på om jag ska möta någon eller om jag ska behöva prata med någon som frågar mig hur jag mår. Jag kan vara mig själv, gråta eller skratta, skrika eller vara tyst. Samtidigt skriker hela min kropp efter att få möta någon, prata med någon och tillhöra ett sammanhang.

Nej, jag är inte otacksam mot alla som bryr sig om mig och frågar mig hur jag mår. Snarare är det så att jag arbetar så hårt med mitt mående att jag ofta behöver prata om annat.

När jag gick hem och blev sjukskriven så startade en otrolig skräck inom mig. En skräck över att möta människor och speciellt människor som kände igen mig. Varför? Jo, skammen över att vara sjuk men också för att jag skämdes över att vara ute bland folk när jag ”egentligen” skulle ju vara hemma och vara sjuk. Nerbäddad i en säng och vilandes. Min hjärna berättade klart och tydligt för mig att då kan man absolut inte gå på stan eller vistas bland folk.

Eftersom jag var så fruktansvärt trött den första tiden fanns det inte i min världsbild att jag skulle orka ta mig ut bland folk. Men efterhand som kroppen faktiskt började orka saker hade det varit toppen om jag hade tagit mig ut på stan för att möta människor. Men rädslan och min inre dialog var så stark att jag inte vågade.

Jag blev folkskygg och sakta men säkert försvann alla de där kontakterna man har som inte alltid är så djupa men som faktiskt stärker en och tillför otroligt mycket i ens liv. Viktigt är också att jag inte skuldbelägger någon. Jag vet varför det har blivit som det blivit och jag vill bara att man ska förstå att min kraft att hålla kontakter inte har funnits och att jag är väl medveten om att det krävs ömsesidighet för att vänskapsrelationer ska hålla.

 

 

Efter så lång tid hemma har många vänner försvunnit, band har brustit och tillhörigheten är borta. Man är helt enkelt väldigt ensam och utelämnad till sig själv. En ensamhet som gör väldigt ont! Kroppen skriker efter att tillhöra och att få vara del av ett sammanhang. Att få bidra! Jag känner mig just nu otroligt sällskapssjuk men samtidigt så tar varje möte mycket kraft av mig.

Många av dem som en gång kände igen mig gör inte det längre. Därför har det blivit lättare och lättare att öva. Jag har tränat på att vistas bland folk. Jag går på stan och fikar, handlar i mataffären, är med på hempartyn, kör mina barn till olika kompisar och försöker på så sätt att komma över min rädsla att träffa människor. Jag hoppas att jag en dag ska vara den jag var innan, lite blyg men ändå ha förmågan att prata med andra och visa att jag också finns. Jag börjar bli förberedd att skapa nya kontakter, ta upp några gamla och även tillåta mig att vara i ett sammanhang.

Ta hand om varandra!

Kram Anna